I juli 2016 röstade Sveriges riksdag igenom den tillfälliga begränsningslagen som gjorde att Sverige numera i många delar ligger på EU:s miniminivå. När Sverige nu ska få en ny migrationslagstiftning hörs argumentet att Sveriges lagstiftning inte kan skilja sig från hur det ser ut i övriga EU-länder. Men hur ser migrationslagstiftningen ut i andra EU-länder? Finns det en europeisk nivå? I den här rapporten analyserar vår jurist Linnea Midtsian fem centrala rättsområden inom migrationsområdet ur ett Europarättsligt perspektiv.
Rapporten är delvis ett resultat av den informationsinsamlingsresa som tre av Asylrättscentrums jurister gjorde under hösten 2019. Utifrån möten med internationella organisationer och myndigheter, och internationella rapporter om flyktingmottagande, jämför rapporten såväl reglering som tillämpningen i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Sverige.
Skillnad i både lagstiftning och tillämpning
Rapporten visar att de fyra länderna skiljer sig i både lagstiftning och tillämpning. En stor skillnad syns i skyddsprövningen och i vilken utsträckning ansökningar om uppehållstillstånd avslås. Tittar man på antalet nekade uppehållstillstånd för personer som flytt Syrien nekar Frankrike uppehållstillstånd till 40% av de sökande, Nederländerna 22%, Sverige 20 % och Tyskland 0,2%. För personer som söker asyl från Afghanistan avslår Sverige 54 procent av asylansökningarna jämfört med Tysklands 37 % och Frankrikes 38 %.
När det gäller längden på uppehållstillstånden ligger både Tyskland och Sverige runt EU:s miniminivå, medan Nederländerna har 5 år för både flyktingar och alternativt skyddsbehövande, och Frankrike ger 10 år till flyktingar och 4 år till alternativt skyddsbehövande.
Rapporten tittar även på hur de olika ländernas lagstiftning för familjeåterförening och humanitära skäl ser ut, samt användandet av så kallade säkra ursprungsländer. Även inom dessa områden skiljer sig länderna åt när det gäller lagstiftning och tillämpning.
Hur svensk migrationslagstiftning ska se ut framöver och hur den kommer att förhålla sig till andra EU-länders återstår att se. I rapporten får läsaren en bättre förståelse för de internationella rättskällor som styr det juridiska utrymmet för EU-ländernas migrationslagstiftning, men även en bild över hur länder som i många andra avseenden påminner om varandra ändå skiljer sig markant från varandra.
