Måste EU:s medlemsstater försäkra sig om ordnat mottagande för att kunna besluta att utvisa ensamkommande barn? Det är frågan som står i centrum för en dom i mål C-441/19 i EU-domstolen. Asylrättscentrums jurist Anna-Pia Beier har läst domen och sammanfattar den här.
Bakgrund
I juni 2017 ansökte ett ensamkommande barn, som då var 15 år, om asyl i Nederländerna. I mars 2018 beslutade Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid att barnet inte kunde beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Enligt nederländsk rätt innebär Staatssecretaris beslut också ett beslut om återvändande. I april 2018 överklagade barnet beslutet och gjorde bland annat gällande att han inte vet var hans föräldrar bor och att han inte skulle känna igen dem när han återvänder. Han känner ingen annan familjemedlem och vet inte ens om sådana existerar.
I den nederländska lagstiftningen görs en åtskillnad utifrån ensamkommande barns ålder. När det gäller barn som är under 15 år vid tidpunkten för inlämnandet av asylansökan görs en utredning av om det finns ett ordnat mottagande i mottagarlandet innan ett beslut fattas avseende asylansökan. Om det inte finns något sådant mottagande beviljas dessa barn ett ordinarie uppehållstillstånd. För barn som är 15 år eller äldre vid tidpunkten för inlämnandet av asylansökan genomförs inte någon sådan utredning.
Det är mot denna bakgrund som domstolen i Nederländerna beslutat att fråga EU-domstolen om den skillnad som görs i den nederländska lagstiftningen mellan ensamkommande barn över 15 år och ensamkommande barn under 15 år är förenlig med unionsrätten.
EU-domstolens bedömning
EU-domstolen noterade att medlemsstaten i fråga hade tolkat återvändandedirektivet som att skyldigheten att försäkra sig om att ett ensamkommande barn vid ett återvändande kommer överlämnas till en familjemedlem, en utsedd förmyndare eller en lämplig mottagningsenhet i mottagarlandet först inträder vid avlägsnandet från den berörda medlemsstatens territorium.
Domstolen konstaterade att skyldigheten inte befriade medlemsstaten från andra kontrollskyldigheter som föreskrivs i direktivet, däribland att barnets bästa ska komma i främsta rummet i alla skeden av förfarandet. Man konstaterar även att trots att det finns ett beslut om återvändande, kan inte barnet utvisas om det inte finns något ordnat mottagande i mottagarlandet med tillämpning av artikel 10.2 i återvändandedirektivet. Det ensamkommande barnet skulle försättas i en mycket osäker situation vad gäller sin rättsliga ställning och framtid, bland annat i fråga om sin skolgång, sina band till en värdfamilj eller möjligheten att stanna kvar i den berörda medlemsstaten. En sådan situation skulle strida mot kravet på att skydda barnets bästa i alla skeden av förfarandet, såsom föreskrivs i artikel 5 a i återvändandedirektivet och artikel 24.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan).
EU-domstolen fastslog därmed att innan ett beslut om återvändande fattas måste medlemsstaten genomföra en utredning för att konkret kontrollera att det finns ett ordnat mottagande i hemlandet för den enskilde. Om ett sådant mottagande inte finns ska inget beslut om återvändande fattas.
Får inte göra åtskillnad utifrån ålder
Vad avser frågan om ålderns betydelse när det gäller utredning av ordnatmottagandepåminner domstolen om att medlemsstaterna ska ta vederbörlig hänsyn till barnets bästa, vilket även gäller barn över 15 år. Domstolen anser att en medlemsstat inte får göra åtskillnad mellan ensamkommande barn enbart utifrån deras ålder i syfte att kontrollera om det finns ett ordnat mottagande.
EU-domstolen konstaterar vidare att det inte är tillåtet att utfärda ett beslut om återvändande beträffande ett ensamkommande barn efter att ha försäkrat sig om ordnat mottagande och därefter underlåta att avlägsna barnet till dess att det fyller 18 år.
Det betyder domen
EU-domstolen fastslår viktiga principer om beslut som rör ensamkommande barn och ansvaret för att säkerställa ett ordnat mottagande. EU-domstolen framhåller vikten av att barnets bästa ska komma i främsta rummet i alla skeenden av förfaranden som görs enligt återvändandedirektivet. För att fastställa barnets bästa ska en allmän och fördjupad bedömning av det ensamkommande barnets situation göras.
Vår tolkning är att EU-domen och uttalandet om att konkret kontroll medför att Migrationsverket och de svenska domstolarna kommer att behöva göra en noggrannare utredning av om det finns ett ordnat mottagande än vad som görs i dag. Kan inget ordnat mottagande för barnet försäkras ska inget utvisningsbeslut fattas. Det får inte heller göras åtskillnad mellan ensamkommande barn enbart utifrån deras ålder i syfte att kontrollera om det finns ett ordnat mottagande.
EU-domstolen framhåller att den berörda medlemsstaten, efter att ha fattat ett beslut om återvändande, måste beakta varje förändring av situationen som inträffar efter antagandet av ett sådant beslut om återvändande. En medlemsstat får inte heller utfärda ett beslut om återvändande beträffande ett ensamkommande barn efter att ha försäkrat sig om ordnat mottagande och därefter underlåta att avlägsna barnet till dess att det fyller 18 år.
Detta bör enligt vår mening innebära förändringar i hur Migrationsverket arbetar med verkställigheter av ensamkommande barn.
Vi inväntar nu Migrationsverkets och domstolarnas tolkning av domen och deras bedömning av vilka konsekvenser den får för frågan om ordnat mottagande för ensamkommande barn.
