Åldersbedömningar – låsta positioner skapar rättsligt vakuum

Det finns få frågor som i allra högsta grad påverkar barns rättigheter inom asylprocessen, och därmed rätten att bli bedömd och behandlad som barn, som frågan om åldersbedömning. Frågan om åldersbedömning och de metoder som används i avsaknad av identitetshandlingar; medicinska åldersutredningar, är dock komplex. Det finns inte en metod där man med säkerhet kan fastställa ålder. Samtidigt saknas i dagsläget alternativ. Vi befinner oss idag i den låsta situationen att barnläkarföreningen, på grund av metoden anses ovetenskaplig och osäker, uppmanat barnläkare att inte medverka till dylika utredningar. Migrationsverket har därefter publicerat ett rättsligt ställningstagande där verket lägger över allt ansvar att inkomma med bevisning – inklusive läkarintyg om ålder – på barnet. Advokatsamfundet i sin tur har som respons på Migrationsverkets utspel publicerat ett ställningstagande, riktat till samfundets medlemmar, att inte medverka till att införskaffa åldersutredningar.

Även om barnläkarföreningens beslut, och Advokatsamfundets inställning grundar sig i etiska överväganden, blir ändock kontentan av att samtliga aktörer vägrar medverka till inhämtande av medicinsk bevisning att det är barnen som hamnar i kläm. Mot bakgrund av att det i hög utsträckning får antas vara advokater, eller jurister anställda vid advokatbyråer, som blir förordnade som offentliga biträden så innebär Advokatsamfundets inställning att det potentiellt rör sig om mycket få ärenden där det offentliga biträdet anser sig kunna hämta in medicinsk utredning. Det är därmed högst otillfredsställande att Migrationsverket hänvisar till att det är den sökande som har bevisbördan, då det som redovisats ovan, inhämtande av dylik bevisning i ett stort antal fall kolliderar med advokatetiska överväganden.

Frågan är dessutom – vilka barnläkare ska biträdet i fråga vända sig till?

Även om det är den sökande som har bevisbördan för att göra identitet och ålder sannolik, och även om det inte finns någon skyldighet per se för en stat att erbjuda åldersutredningar, är det enligt Rådgivningsbyråns mening ändå Migrationsverket som har ett utredningsansvar – ett utredningsansvar som sträcker sig längre då det rör sig om barn. Det förefaller som att Sverige är unika i ett europeiskt perspektiv i det att Migrationsverket helt vältrat över ansvaret att inkomma med bevisning på barnet.

Frågan om medicinska utredningar och bedömningar av ålder på barn är som framförts inledningsvis komplex, och metoderna högst osäkra och anses av experter vara ovetenskapliga. I det vakuum som nu uppstått rapporteras dock om förekomsten av massuppskrivningar av ålder av asylsökande som uppger att de är barn, i samband med att registrering av asylansökan görs. Inget beslut fattas, och ingen tjänsteanteckning ska ha upprättas. Uppskrivningen av ålder sker därmed efter ”okulär besiktning”, och efter en högst subjektiv bedömning av anställda på Migrationsverket. Dylik rättsosäkerhet kan naturligtvis inte accepteras.

Rådgivningsbyrån anser att frågan måste hanteras med största prioritet, och välkomnar att Socialstyrelsen arbetar med framtagandet av nya riktlinjer där man förespråkar nya, enligt uppgift, mer tillförlitliga metoder. Det är dock viktigt att Socialstyrelsen inhämtar barnläkarföreningens synpunkter, och att det i slutänden är barnläkare – som är experterna – som är de som ska tolka resultaten. Barnläkarföreningen förespråkar en övergång till psykosocial bedömning, och det är kanske där tyngdpunkten måste ligga.

För att undvika subjektiva bedömningar, och uppskrivningar av ålder på asylsökande som ännu inte ens förordnats offentligt biträde, anser Rådgivningsbyrån att två viktiga rättssäkerhetsgarantier måste införas. Uppskrivning av ålder bör inte ske förrän sökanden förordnats offentligt biträde. Beslutet måste dessutom gå att överklaga.